Hon som hade känt glädjen och inspiration det skrivna krumelurerna! Min dotter började läsa vid 4års ålder, när hon började skolan kunde hon både läsa och skriva. Hon slukade böcker, skrev berättelser mm. Läsa och skrivande var en kul lek. Inget måste eller krav.
Men hon skrev inte som man ska skriva fick jag veta vid ett utvecklingsamtal! Hon började skriva bokstäverna nerifrån och uppåt. Enligt läraren skulle det uppstå problem för henne i framtiden. Ack ja dessa olycksiarna kommer man aldrig undan ifrån även i situationer när det går bra.
Så kom dråpslaget mot henne. Mellanstadiet, dags för skrivstil! Min dotter gillade inte det! Samtal med lärare om det var nödvändigt! Ja enligt läroplanen var det nödvändigt! Dotterns skrivarlust började sjunka. Försökte ta upp problemet med läraren som hade inget nåd. Försökte förhandla men utan resultat. Vad gör man som föräldrar när man upplever gråt och motstånd från ens barn som ska göra en uppgift som verkligen kan ifrågasättande om det är nödvändigt? När man ser glöden som börjar slockna!
Ok, vi skapar något positivt och glädjefyllt!
En timme i veckan fick min dotter avsätta tid till skrivandet! Så inreddes hennes skrivplats med en skål godis, skön musik, en vacker penna som enbart användes på. Till pappershandel för inköp av exklusiv vackra papper! Ett ark för 20 kronor! Från ett måste blev det ett glädjefylld kreativ skrivastund för henne. Nu i skrivande stund inser jag att jag utan då veta är det precis vad det handlar om inom österländsk kalligrafi, att skrivkammarens verktyg är lika viktigt som själva skrivandet.
Tänk om skolan kunde byta ut måste till ett lustfylld kunskapsförmedling. Att göra rutiner till sköna ritualer!
Idag 15 år senare behöver min dotter inte använda sig av skrivstil. Hon behärskar språk och har stor aptit på nya språk. Men hon kan inte skriva skrivstil. Och det kvittar för allt som krävs av henne i studier och dokument sker vid tangentborden
 |
| När skönskrift möter det visuella |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar